Jonas speciella värld

Sådär ja. Nu är etapp 1 av dagen avklarad, dvs så är golven i huset rena och fina igen. Nästan så man kan äta middagen från dom. *skratt* Nu är vi dock instängda i vardagsrummet, så det är bara att göra det bästa av situationen. Så nu blir det lite filmtittning för skrutten och tror allt att jag ska göra honom sällskap om en liten stund. Igår när jag satt och slösurfade lite så snubblade jag över något väldigt intressant. Nämligen frågan om vad kärlek är. Shit tänkte jag, det måste väl vara något som jag kan skriva här i bloggen. Så håll i hatten, för nu kommer ett av livets svåraste kapitel.

Om jag ser tillbaka på när man va ung och dum så va ju kärlek något man trodde att man hade. Något man sa bara för att få den där kyssen av tjejen, eller för att försöka ta steget längre. Det va ju inget man visste då, för man visste ju inte bättre. På den tiden så va kärlek just det man kände i den stunden..

Sen kom man till den där första kärleken, den där första man kände sådär riktigt starkt för. Hon man kunde säga "Jag älskar dig" till och verkligen mena det. Hon man kommer ihåg just den stunden man blev tillsammans, vad man gjorde vid en speciell plats och ja, ni vet hur jag menar. Min första kärlek hette Lisa, ja hon kommer säkert läsa detta oxå så lite genant är det kanske.. *ler* Men just med henne kommer jag ihåg dom sakerna. Första biobesöket (som för övrigt va en väldigt kass film som hette Hämnarna) men kommer ihåg dom där trevande försöken att hålla hand, och kyssarna...Ja, det va allt en härlig känsla.

Sen så träffade jag vad jag trodde va min livs kärlek. Allt kändes så jävla bra och vi blev sambos. Sedan så blev denna kvinna mamma till min underbara son, min fru och sen blev det bara pannkaka av allt. Kärleken sket sig, bråken flödade, vi gick skilda vägar och bråken fortsatte tyvärr.. Men den kvinnan är mamma till min son, min före detta fru, min första sambo. Så där har vi en annan sorts kärlek. Kärleken som gör att man kan blotta sig inför någon. Att man väljer att dela sitt liv och skapa ett liv med någon.

Sen kommer vi till sen största kärleken av dom alla. Kärleken till sitt barn. Innan skrutten föddes så hade man ju många frågor om hur det är att få barn, om hur det är att vänta barn...Men det va verkligen först när vi blev med barn som man verkligen kunde sätta svaren på dom frågorna. Den känslan man fick när man fick veta att ett liv börjat gro, första känslan när man fick se på ultraljud, höra hjärtljud. Få vara delaktig i hur ett liv skapas. Sen när lilleman såg dagens ljus. Hur otroligt liten man kände sig, hur RÄDD man var, hur ynklig man kände sig. Men framför allt hur snabbt denna känsla ändrade sig till ovillkorlig KÄRLEK.

Jag kan sitta än idag med tårar i ögonen och tänka tillbaka när han kom till jorden. kan sitta och suga i mig av den känslan man hade då. Kan känna doften av honom, åhhh, detta är verkligen svårt att sätta ord på. Men det va först när skrutten kom till jorden som just JAG fick uppleva vad kärleken är för något. Naturligtvis är det ju helt olika kärlekar, men det är ju det jag tänkte försöka beskriva. Men just den kärleken man har till sitt barn är ovillkorlig, äkta och genuin. Det är äkta kärlek för mig.